Finns det något viktigare?

Igår vaknade jag inte av fullmånens sken, utan i dess sken. Sovrummet flödade av ljus nästan som om det vore dag, trots att det fortfarande var mörkt ute.

Jag stod en stund vid fönstret och beundrade den molnfria himlen och månens perfekta runda form – och jag visste att det här perfekta ögonblicket redan var förbi.

Jag blev med ens sorgsen över alla fullmånar som passerat utan att jag lagt märke till dem. Som om det inte funnits tillräckligt med tid och utrymme för att stanna upp i förundran och beundran över livets magi.

Som om det skulle finnas något viktigare än det, tänkte jag.